It's only life

Allmänt

Jag har kommit fram till en sak.
De senaste gångerna jag har börjat tidigt på morgonen på jobbet så känns det som att dagen ha varit mindre bra jämfört med om jag börjar mitt på dagen.

Jag är
mer utvilad när jag börjar på dagen än om jag börjar sju/nio. Och att jag jobbar olika tider nästan varje dag gör att jag inte får in någon rutin. Och all trötthet får mig att tappa fokus ibland, det blir som att jag stressar upp mig mycket lättare då.. ungefär.

Gårdagen var en seg dag. Den började inte så himla bra. När jag vaknade regnade det lite grann. "Det blir bussen idag" tänkte jag. Jag hade inga regnkläder eller något paraply så tanken på att cykla eller gå till jobbet kändes inte så lockande.



Bussen skulle gå 06.05.. och kvart i sju började jag jobba. Jag var vid busshållplatsen fem i sex. Och det spöregnade! När klockan var kvart över sex började jag bli lite orolig. Ingen buss hade synts till och regnet öste ner.

... När klockan nästan var halv sju så började jag sätta plan B i verket. Men den planen sket sig direkt. Så jag ringde på jobbet och sa att jag kommer bli sen på grund av bussen. Kvart i sju var jag på Vasaplan. Jag var lite smått irriterad faktiskt. Och mer irriterad blev jag när det mer eller mindre slutade regna vid halv sju ungefär.

Men men... det är sånt som händer. Jag hann på jobbet innan vi öppnade. Det är bra. Idag är det en ny dag. Nya möjligheter. Nya erfarenheter. Idag är en bra dag. Det ska bli iallafall.

Ge järnet!



Ingen har kommenterat än bli den första!

Mercy on me


Det är något speciellt med
att vara i en kyrka. Det är det. Det går inte att undgå. Man blir som varm i hela kroppen på något sätt. Allting är tyst. Det är stort. Och det låter ruskigt bra när man spelar piano eller sjunger, eller båda två samtidigt.

När jag kom in till Stadskyrkan igår eftermiddag så
satt det en mörkhårig tjej framme vid altaret. Det såg fint ut. Hon såg ensam ut, men ändå inte.

 

Och det var alldeles tyst. Stilla. När jag satt mig ner längst bak i kyrkan kände jag doften av nybakta bullar och magen började leva om. Jag blev hungrig. Men det var inte av den anledningen jag kom till kyrkan.

 

Jag skulle småspela på pianot i några minuter, men tordes inte då den där tjejen satt där. Jag tänkte att hon kanske ville att det skulle vara tyst istället för att en massa ljud från ett rätt så ostämt piano fyller kyrkan.

 

Men det ena ledde till det andra och helt plötsligt hade jag gått därifrån med två nya bekantskaper. Sånt är roligt! Och jag måste säga, det var något speciellt över det hela..

 

"Du måste vara någon musikalisk ängel"

Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

Jag ser något, men hör något annat


Igår var det soligt,
idag regnar det. Jag tror regnet gjorde så att jag sov till halv elva idag. Och det känns att jag sov till halv elva idag! Jag är fortfarande trött och alldeles seg i kroppen. Kommer jag få något skrivande gjort idag?

Igår gjorde jag som jag skrev i gårdagens inlägg - jag gick ut i den friska luften, eller jag cyklade. Målet var musikanten men dem hade tyvärr stängt. Jag cyklade tillbaka till mitt krypin och under cykelfärden kom jag på att jag skulle köpa en glass och ta med mig mina låttexter och sätta mig ute i solen och försöka skriva.

Efter många minuter av virrvarr
om vars jag skulle sitta så blev det tillslut vid Vasakyrkan, i parken som ligger bakom den, jag satte mig. Parken var jätte fin! Och inte nog med det, det var en rätt så stor scen där också!


Innan jag satte mig ner så tittade jag mig omkring lite försiktigt för att eventuellt byta plats om det var något stort kryp som hade hittat platsen före mig. Det var det inte, istället fick jag se en kvinna med brunt halvlångt hår med kjol och skjorta som stod och tittade på mig från ett avstånd på ca 15 - 25 meter(?) kanske. Det kändes riktigt obehagligt.

Hur som helst så satte jag mig ner.
Skrivandet gick väl inte så där alltför bra egentligen. Jag hade låten i lurarna och papperet med texten framför mig, som för övrigt inte ens var till hälften på papperet. Men jag gav inte upp! Efter kanske en halvtimma av många försök till att skriva något så såg jag den där kvinnan igen. Den här gången var hon på väg åt mitt håll.

Ju närmare hon kom så fick jag se
att hon hade en ölburk i handen. Och min tanke var "An alcoholic och hon kommer prata med mig" Vilket hon gjorde också. Jag blev lite lätt chockad när mina ögon möttes av, det som såg ut att vara, en kvinna.. men mina öron däremot.. möttes av en manlig röst som sa "Hejsan".

Jag log lite lätt inombords innan jag tittade på henne/honom och sa "Hej då" Jag hade lurarna i öronen så jag hörde inte riktigt vad hon/han svarade på mitt avsked, men något mumlade hon iallafall.

Jag förstod inte först att det var samma kvinna som kom fram till mig som också stod och kollade på mig från avstånd. Det förstod jag efteråt och på något vis gör det hela lite mer läskigare. Lite "Psycho" över det hela.

Jag vet inte, men jag gillar inte att vara i närheten av dem. Jag får en sån konstig känsla. Efteråt kände jag mig lite taskig som bara sa "Hej då" Men det är svårt, jag kan inte förklara.

Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!