this is madness

Ord&Tankar
För 4 år sedan hade jag inte kunnat sitta vid ett bord med en godisskål utan att äta något av det. Inte heller hade jag kunnat gå in i en matvarubutik utan att köpa med mig något. Idag klarar jag det och det har jag gjort i fyraårs tid nu. Jag är så fruktansvärt glad och stolt över vad jag har lyckats med. Att bli av med ett sockerberoende eller vad man nu vill kalla det för, är en stor utmaning och krävs mycket vilja, men framför allt nya vanor. Vi blir introducerade för socker och sötsaker ganska tidigt i åren och ju längre tiden går desto svårare blir det att bli av med det. Men det går. Tro mig, det går. 
 
 
Ingen har kommenterat än bli den första!

jag är ingen superhjälte

Ord&Tankar
Så länge jag kan minnas har jag alltid kunnat hantera många bollar i luften samtidigt. Jag tycker det är kul och det är lite av en utmaning. Det blir som en adrenalinkick liksom. Idag hade jag ett ögonblick där jag visste vars det skulle bära iväg om jag inte sa stopp, om jag inte slutade med att göra alla saker samtidigt och istället fokusera på en sak. Just i det ögonblicket, när jag står på gränsen till att nästan tappa greppet om allt och stänga av hjärnan, så accepterar jag återigen situationen för vad den är och väljer att fokusera på en enda sak. Jag kan inte vara överallt och göra allt och hinna allt. Jag är ingen robot. Jag är ingen superhjälte. Jag är bara jag. 
Och jag vill prestera och gärna göra det lilla extra. Jag ställer höga krav på mig själv och kanske lite på min omgivning också. Jag försöker att inte se problem, jag ser utmaningar. Jag håller ett högt tempo och vill verkligen få mycket gjort på kort tid. Jag vet att i det långa loppet är detta inte bra. Egentligen. Ändå fortsätter jag, men hanterar det - som jag gjorde idag. 
 
- Marina Lundsten 
Ingen har kommenterat än bli den första!

you had me at hello

Ord&Tankar
Känslorna är liksom all over the place idag. Inte bara idag. Den senaste veckan har varit så. Jag råkade sparka tån mot vardagsrumsbordet imorse, ni vet den där smärtan som uppstår så att man vill svära upp bordet. Det gjorde jag. Samtidigt som jag skrek. Jag skrek och skrek och skrek. Som en stucken gris. Jag blev så fruktansvärt arg. Så arg att ansiktet blev rött och blodådrorna förmodligen syntes. Jag känner verkligen inte igen mig själv. 
Jag fryser om händer och fötter hela tiden. Jag är trött. Jag har värk i leder och muskler och jag känner mig sjuk. Jag får mjölksyra av att sätta upp håret, av att gå i trappen. Min läkare har skickat en remiss till hematologen som i sin tur ha skickat en remiss till onkologen. Jag tror verkligen att mitt låga trombocytvärde inte har något att göra med denna trötthet. 
 
 
- Marina Lundsten 
Ingen har kommenterat än bli den första!